Den långa berättelsen om The Reef




-Vi måste fly Jim, viskar Jill med en lågmäld och stillsam röst.

-Varför det? Stammar Jim till svar med en oro i sin röst.  

-Vi har just den kartan som de talar om och de där rösterna lät precis som tant Elsa och Lobster Bob. De kommer säkert försöka ta kartan ifrån oss, säger Jill ängsligt.

-Vilken karta? 

-Du vet vilken jag menar, Jim. 

-Jaha.. Du menar den kartan… hehe, hur glömsk kan man vara?.. Säger Jim med en flummig röst. -Men varför måste vi fly just nu? Frågar han.
-Det är så mörkt där ute och du hörde vad de som nyligen var här sa:  “Det är för mycket som rör sig där ute i skuggorna”.
-Kan vi inte invänta tills det blir morgon istället? Viskar Jim.

-Nej, säger Jill bestämt. Det går inte, då kanske vi hamnar i ännu större fara än om vi ger oss av nu på natten. Förklar Jill. -Elsa och Bob sa att dom skulle ge sig av på morgonen. Om vi går nu så skulle vi vara lång borta från dom, då skulle de inte hinna ikapp oss. Säger Jill, och gör sig redo för att gå.

-Va?! Så du menar just nu? Frågar Jim oroligt.

-Japp. Svarar Jill bestämt.

-Asså nu nu?

-Ja. Svarar Jill.

-NU NU NU?

-JA. Skärp dig nu Jim, låt oss gå nu. Inget farligt kommer hända. Du är inte själv, du har ju alltid mig vid din sida.

-Okej… Vi går väl då. Jim tar ett djupt andetag och kliver upp ur sängen. Jag kan inte fatta att jag verkligen går med på detta! Säger Jim till sig själv.

-Ssh.. Viskar Jill. 

-Vad är det nu då? Suckar Jim.

-Jag menar allvar nu Jim! Bara lägg dig tillbaka i sängen och var KNÄPPTYST! Samma sak med mig. Säger Jill. Hon lägger sig tillbaka i sängen och är knäpptyst, precis som Jim.

-Låtsassov, viskar Jill till Jim det tystaste hon kan.

Först fattar Jim ingenting men sen förstår han. Han kan höra det. Det är någon som kommer mot deras koja! Båda två stänger sina ögon och låtsas sova.

Jim är såklart rädd men gör ändå sitt bästa.

De ligger helt knäpptysta. Inte ett enda litet ord kommer ur dem. 

Båda två hör hur den levande figuren kommer närmare och närmare. 

Det är helt tysta tills de hör rösten tala.

Vad kan det vara?
Jim och Jill hör hur alla figurerna pratar i mun på varandra. 

-Flytta på dig! -Nej, flytta du på dig! -Akta! -Sluta!

-Se upp! -Flaxa inte på mig!

-Titta vad du flaxar någonstans! -Aj! Min vinge! -Snälla, sluta klanta dig! -Sluta banka mig med din näbb! -Aj!
Jim tycker sig höra tre stycken röster. Ja, mycket riktigt är det så. Jill tycks känna igen alla rösterna. Rösterna låter gulliga. Jill bestämmer sig för att titta efter vem som är utanför dörren.
-Vad ska du göra? Viskar Jim. 

-Jag tänker titta vem det är där ute, säger Jill med bestämd röst.

-Det kan du inte göra! Tänk om det är varulvar, zombier, monster eller något annat läskigt? Säger Jim oroligt.

-Allt det där är bara struntprat. Jag är inte rädd för zombier, monster eller varulvar. Säger Jill och går mot dörren.

-Det låter inte som monster i alla fall, säger Jill.

Jim ser rädd ut och tar ett djupt andetag. 

Jill fortsätter gå mot dörren och hon öppnar sedan den. Och där ute står… 

-Clint & company!? Vad gör ni här så sent på natten? Välkomna in! Säger Jill glatt.

-Ssh, Jill. Tant Elsa och Lobster bob får inte vakna, säger Jim. 

-Varför kom ni hit så sent på kvällen Clint, Asta och Beda?

-Ni vet att Tant Elsa inte vill att någon ska vara på hennes vind? Säger Beda.

-Ja, det vet vi. Säger Jim.

-Vi va där nyss! Ropar alla tre i mun på varandra.

-Ingen märkte oss! Tant Elsa sov, hon hörde inte ens ett litet väsen, berättade Asta.

-Ssh, var nu lite tystare tack, vi vill absolut inte att tant Elsa och Lobster Bob ska vakna. 

-Varför det? Frågar Clint nyfiket.

-Vi kan berätta vår historia först så kan ni berätta vidare er sen, säger Jim.

-Det är uppfattat. -Allright. -Okie dokie.

Säger alla tre.

-Okej, det började såhär. Påbörjar Jill.

-Båda två vaknade av ett samtal som pågick utanför vår koja. Det lät exakt som tant Elsa och Lobster Bob. Elsa hade berättat för Bob om att vi har den där kartan de letar efter, säger Jill.

-Ja exakt, avbryter Jim. Sedan sa dem att de skulle vänta tills gryningen innan de kommer för att ta oss. Så därför bestämde Jill att vi skulle fly i natt så att de inte tar oss på morgonen. Berättar Jim.

-Varför ska ni fly? Frågar Asta. 

-För att de ska ta ifrån oss kartan, De vill vi absolut inte! Säger Jill.

-Varför vill ni inte det? Frågar Beda nyfiket.

-Vi har den där kartan. Ryktet säger att kartan leder till en skatt som Bamboo Jack hade begravt på ett berg för ca 300 HUNDRA ÅR sedan. Förklarar Jim.

-Så coolt, säger alla papegojor. 

-Ssh, lite tystare tack. Nu vet ni iallafall varför vi ska vara det. Säger Jim med en viskning.

-Aa, det vet vi minsann nu, svarar Clint.

Det är mörkt i rummet och helt knäpptyst utanför kojan. Det enda man kunde se var alla vännerna som satt i en ring på marken. Det som hördes var bara en massa viskningar.

Nu satt alla helt tysta och lyssnade på vinden som susade fram och tillbaka. 

-Så… varför var ni på tant Elsa’s vind? Frågar Jim lite blygsamt.

-Vi var så himla nyfikna så Beda inte kunde stoppa sig från att flyga in genom det öppna fönstret

som ledde in till vinden. Berättar Clint.

-Vi andra hängde med. Vi var också nyfikna såklart. Säger Asta. Man vet aldrig vilka hemligheter som gömmer sig här på ön. Fortsätter Asta.-Det är sant. Viskar Jim med en låg röst.

-Vad var det som fanns där? Frågar Jill.

Men det hinner de inte att svara på, innan de hör två röster utanför deras koja. -Nu är jag rädd. Jim tittar ut ur den lilla rutan och där ser han tant Elsa och Lobster Bob komma smygande mot kojan.

-O nej! Vi har helt glömt bort att vi skulle fly! Viskar Jill tyst och skrämt.

-Men hur ska ni göra det? Frågar Beda snabbt och stressigt. 

-Jag tänkte att ni också skulle följa med. Säger Jim till de tre papegojorna. 

-Ja! Det tänkte vi faktiskt. Säger Jill.

-Okej, det kan vi gärna göra. Säger Clint.

-Vi måste skynda oss! Nu är det bråttom och ont om tid! Säger Asta.

-Vi kan… eee… Jag vet! Bakdörren såklart! Säger Jill.

Alla fem springer raka vägen det absolut snabbaste de kan. Nu är de vid dörren, Jill öppnar den och de smyger det tystaste de kan ut i den mörka skogen.

Jim känner hur hans hjärta dunkar hårt och snabbt.

-Jag hade helt glömt bort att dygnet bara är fyra timmar här, säger Jill. Alltså två timmar på dagen och två timmar på natten. Det går så snabbt när man har det roligt, fortsätter hon. 

-Du menar när man har det läskigt… Suckar Jim. Hoppas de hittar skatten nu.

                         Uppe på berget




När de väl har hittat skatten och grävt upp den så öppnar de skattkistan. Inne i kistan finner de massor med diamanter, dukater, pengar, guld och värdefulla saker. -WOW! -Så fint! Utbrister alla fem. MEN det finns också EN leksak. Det är en slangbella som är gjord av guld. Bandet glittrar, och alla misstänker att det är gjort av diamanter. Nu behöver inte Jim ha en slangbella som är gjord utav trä längre, utan nu kan han få en som är mycket mer finare och säkert roligare att leka med.




Medan de beundrar den fina skatten hör det något som prasslar till bakom dem. Alla fem vänder sig försiktigt om och där, i den mörka skogen som finns nedanför berget står… Bambo jack…