Av: Tokiog
Nlv Bergnäset, 5B

Visa början på historien

B-02-comboLångt, långt bortom horisonten ligger en gömd ö som heter The Reef. Det är en tropisk ö där dygnet bara har fyra timmar och det händer mycket märkliga saker. Det lömska revet som omger The Reef har lett till hundratals skeppsbrott och nästan ingen har lyckats att ta sig ända fram till ön på egen hand. Förutom syskonparet Jim och Jill. Under dammråttor och flyttkartonger hittade de en karta på gammelfasters vind och med den mystiska kartans hjälp lyckades de på något obeskrivligt sätt ta sig förbi det livsfarliga revet. Väl framme på ön hade de turen att träffa en vänlig tant som hette Elsa. Tant Elsa ville hjälpa syskonen och lät dom bo i en koja bakom

B-Solo-06-pirate Lobster Bobs strandbar på den östra sidan av ön. Men av någon anledning ville tant Elsa absolut inte att Jim och Jill skulle prata med Lobster Bob. Jim och Jill förstod inte varför, eftersom de tyckte att Lobster Bob verkade vara en trevlig prick. En natt när fullmånen lyste klart väcktes syskonen av röster precis utanför kojan där de låg och sov.
Jim och Jill låg knäpptysta och lyssnade på en hes röst som lät nästan som en viskning.
– Det är ju galet att tro att den gamla sagan är sann.
Du menar att piratkaptenen Bamboo Jack verkligen skulle gömt sin fantastiska skatt uppe i bergen och att det finns
B-Solo-03-elsa en karta som visar exakt var den ligger?
En kvinnas röst, som lät precis som Tant Elsa, svarade
– Du vet lika väl som jag att det är sant.
Här hittar man guldmynt var och varannan dag och om nätterna sjunger vinden fortfarande om Bamboo Jacks alla erövringar. Den hesa rösten lät inte helt övertygad.
– Det där var ju trehundra år sedan.
– Ja visst, fortsatte kvinnan, men på den här ön står tiden still. Och kartan är äkta, jag har själv sett den med egna ögon. Det var tyst en stund, sedan svarade den hesa rösten.
– Om det är som du säger kan vi inte låta dom behålla kartan. Det finns bara en sak att göra.
– Ja, svarade kvinnan, men vi får vänta till gryningen. Det är för mycket som rör sig i skuggorna på natten.
Jill och Jim låg stilla bredvid varandra och hörde hur de båda figurerna försvann bort på stranden. Efter en stund viskade Jill
– Skynda dig Jim. Nu måste vi …

                               
Skynda dig Jim, Vi måste dra. Nu!
Det var fortfarande mörkt när de smög ut ur kojan. Jim kramade om Jills hand. Jill suckade. Det var inte såhär hon hade tänkt sig. Inget av detta var planerat. Dom fortsatte en bit. Mörkret var tätare än vanligt hem himlen klar. Stjärnorna speglades i vattnet där dom gick på stranden. De och månen var det ända ljus de hade. Plötsligt stannade Jim och tittade upp på Jill. 
Kom nu. Vi har bråttom. Viskade Jill. Hon drog lätt i Jims arm för att han skulle gå. Men han hade stannat och skulle inte framåt. 
Kommer vi vara fast här för evigt? Mumlade Jim halv högt. 
Jim började gå men släpade fötterna lika mycket i den leriga marken. Jill log osäkert. 
Nää …Det tror jag inte. Ljög hon. Men han lyssnade inte. 
Ute i havs såg man hur solen höll på att gå upp. Jill och Jim fortsatte snabbt i hopp om att träffa någon snäll gammal tant.  Det stora torget där dom brukade följa med och handla mat med  Tant Elsa. Men nu var torget tyst. 
Ett plötsligt brummande hördes. Ljudet ekade över torget och gjorde ljudet högre. 
Det kom närmre och närmre.
Jill? Vad händer? Gnällde Jim tyst. Jim satte händerna för öronen för att täcka ljudet. Det var som att fötterna hade frusit fast i fötterna.  
Ett bländade ljus. Jill satte handen för ögonen. 
En bil? Tänkte hon. 
Vi kommer krocka! Skrek Jill och puttade undan Jim i en buske. 

                                                        ?

Chauffören tvärstannade. Han skrek något obegripligt och öppnade bildörren. 
Va ini helvetet! Jag är säker på att det stod någon där. Skrek han. Mannen som stod och skrek var klädd i en svart kostym och ett par svart skor. Han rusade runt bilen och slängde upp en av bildörrarna. Bilen däremot var svart med olika silver detaljer. Allting var en ända stor lyx. När mannen kom tillbaka igen hade han en stor ficklampa med sig. Han lyste runt med den ett tag. Tillslut släckte han den stor ficklampan (strålkastaren) och tryck ner den i jack fickan. 
Bara ge upp. Det eller ännu o, det fanns något är borta. Kom nu. Vi har ända bråttom. Ropade en person inifrån bilen. Han hade suttit och väntat på att chauffören skulle komma tillbaka. 
Skit i det då! Mumlade chauffören irriterat och gick fram till bilen. Han startade bilen och tryckte ner gasen och körde iväg.  











Jill jag är rädd. Viskade Jim. Jill tvekade. Var det här en bra idé? Kanske Tant Elsa ville dom väl. Dom två syskonen kravlade sig ur den ruttnade busken. Busken var grå och kall. Ingen färg alls. Resten av resan sa dom inget. Under natten hördes ljud som dom aldrig hört förut. Kanske för dom bott i stan där det inte fanns så många. Kanske för att dom aldrig varit just där?
    Tant Elsa hade varnat dom för skogarna på kvällarna. Tyvärr visste dom 
    Inte varför. Tant Elsa hade hellre berättar om dom gamla sjörövarna på ön 
    Eller gamla plundrade som vandrat omkring. Ännu finns dom kvar, säger hon men det verkar inte så många tro på. Men en speciell sak hon hade berättat. Det Jill tyckte om att lyssna på.  Var myterna om Bamboo Jack. Men Jim var inte lika förtjust som Jill. Han gnällde mest efter sagorna och ville inte sova. 
                                                         ???
Tidigt på morgon därpå traskade dom iväg tidigt. Dom hade haft tur att få en hel del pengar av Tant Elsa som troligtvis var menat i ett sådant tillfälle. Den gamla kartan dom hittat hemma hos sin faster höll Jill fast vid hårt. Hon visste fortfarande inte om de var den kartan dom faktiskt letade efter. Men hon hade tolkat det så eftersom beskrivningen på kartan var väldigt lik. 
Vissa löv hade till och med börja falla. Snabbt var sommaren borta. 
Allt var förändrat på denna ö. Inget var som hemma. Det känns så långt bort. Varje dag tappade dom ett minne från varje bra stund. Ovanliga frukter. Frukterna var för konstiga för att finnas! Ön hade ingen kontakt med världen utanför. Egentligen visste dom inte om dom var kvar på jorden. 
Dom hade hunnit snappa upp lite mat ur den gamla skafferiet hos Tant Elsa. Maten var snart slut så dom fick leva på dom flesta av frukterna som ficka att äta. Frukterna var syrliga och smakade beskt. 
Här Jim, ät! Ropade Jill när hon kom tillbaka för att lämna lunchen. 
Frukten hade en vinröd konsistens och smakade vidrigt. Jim skada häftigt på huvudet. Stanken var värst. Han kastade sig åt sidan och stirrade äcklat på frukten. Vad det var skulle han inte äta den. Jill tog fram en kniv som hon fått av Tant Elsa. Kniven var gammal och rostig. Hon tog ett stadigt tag om kniven och tröck ner den i frukten. Den gick av på mitten efter en stund. Jim såg äcklat på medan Jill försökte få ner tänderna i den. Jim backade undan en bit och rös. 
Ska du inte äta … lite? Försökte Jill när hon äntligen fått en relativt stor tugga av frukten. Jim gjorde en äcklad grimasch. Han stirrade fört på frukten sen på Jill. 
Aldrig. Inte av den. Rös han. Han ville inte änns röra den, se på den, känna doften av den. 
Lägg av. Du måste äta. Måste jag mata dig eller? Retades Jill i hop om att göra honom på bättre humör. 
Sluta! Jag är ingen bebis! Nästan skrek han. Nu hade både han och Jill fått nog. 
Sluta bete dig som en då. Fnös Jill. Hon suckade irriterat och vände sig om. Men för Jim var det annulunda. Han tog upp sina grejer. Satte ryggsäcken på ryggen och backade undan sakta. Sedan vände han sig om och sprang. Sprang för livet. Allt för att inte Jill skulle hitta honom. Han han springa en bra bit innan han stannade. Tyvärr hade det börja bli mörkt och han blev tvungen att hitta någonstans att sova. 
    När han hittade en plats blev det bland träden. Han bredder den stora filten han sovit på alla gånger dom övernattat i djungeln. Jim var trött och tog av den varma jackan han hade på sig och bredde ut den som ett täcke. Han hade blivit ”van” att sova ute i skogen på den skrovliga marken. 

                                       ???
Jim hade skyndat vidare tidigt på morgonen. Tyvärr hade morgonen inte startat så bra. En gäll röst hade ropat på honom. Han var säker på att det varit Jill men nu var han inte lika säker. Rösten lät längre bort och mycket mer  gällare än vanligt. Varje gång han tänkte kom samma obehagliga bild i huvudet på honom. Tänkt och det fanns fler här i skogen. Tänk och Jill också hört och jagat den. Rösten hade ekat kvar i huvudet sedan den kom och ville inte släppa taget. Jill visste mer än han om denna ö. Hon visste vad man skulle göra i sånna här tillfällen. Hon hade lyssnat på Tant Elsa, men det hade inte Jim gjort. Han hade mest slösat tid på att leka med gammal sjörövar grejer och tittat på gamla vykort. Många gånger då Jill försökt förklara hade han gått iväg eller hällt för öronen. När han hade gått en bit gick det inte mer. Benen kunde hålla upp honom nå mer. Han satte sig ner vid ett träd och slöt ögonen. Han var inte van att gå långt. Särskilt inte i djungelns guppiga mark. 
Allt gjorde ont. Benen, fötterna, ögonen, halsen. Men då hördes rösten. Men den var inte lika gäll. Den var mörkare. Mycket mörkade. Rösten lät retsam. 
Jim, Jim. Var är du? Kom! Fnissade rösten. Jim ställde sig hastigt upp och slängde filten han nyss tagit fram i väskan. 
Sluta Jill! Skrek han. Men halsen var för torr för att få ut något. Han tog några snabba andetag. Ännu en gång sprang han för sitt liv. Men han stannade inte. Röstens rop ekade mellan träden så att det lät närmare. När han inte hörde eket längre stannade han. Han tog sig för hjärtat. Dunk. Dunk. Dunk. Han fortsatte springa en bit. Med det han inte visste var att en stor bilväg fanns framför honom. När han kom ur skogen fanns stora billjus som for överallt. Det såg ut som hemma. Fast inte men djungeln bakom. Han sprang ut för vägen med då kom det en bil
  - Hur gick det? Sa en lugn röst. Jim satte sig upp och stirrade omkring sig. Pratade bilen? Tänkte han. En mörk hand sattes för ansiktet på honom. Han tog handen och lät mannen dra upp honom. 
Han var klädd i en färgsprutande ponchon och svart lockigt hår med en stor lika färgsprakande hatt. 
Ska du med? Frågade mannen. Jim tänkte efter. Han visste att man inte skulle följa med främmande människor. Men nu gjorde han som han själv ville. 
Ja jag följer med. Log han. 
Mannen öppnade bildörren och klev in. Det gjorde Jim också. 
Jag heter Olle. Olle Jahaanos. Sa han när han startade bilen. 
Jag heter Jim. Mumlade Jim tyst medan han tittade ut genom bildörren. Han tittade på Olle igen
Bor du här? Frågade Jim. 
Ja, jag har bott här hela mitt liv.   
  Resten av kvällen visade Olle var han skulle sova. 


På morgonen vaknade Jim av skramlande från köket. Han gillade lukten. Lukten av pannkakor, sylt och massa gott. Han steg snabbt upp och gick till köket. Han ställde sig bakom Olle och la händerna på hanns axlar och sa ” buuu”. 
Men herreguud var du skräms! Ropade Olle och hoppa till. Jim fnissade. 
Du kan gå och sätta dig, jag är  snart klar. Sa Olle. Jim gick och satte sig. Han hade satt fram bär, massor av olika sylter, socker och massa mer. När Olle kom tillbaka hade han massa goda pannkakor. 
du tyckte om det, va? Skrattade Olle när han fick se Jims mun. Den var täckt med sylt och grädde. 
Mm, verkligen. Mumlade han. 
Olle gick från bordet och tittade i kylskåpet  han mumlade lite innan jag gick tillbaka till bordet där Jim satt. Han hade precis blivit klar med sina pannkakor. 
Vi måste fara och handla. Vill du följa med? Suckade han. Jim nickade stort och sköt in stolen under bordet som han var van vid. Olle såg stolt ut. Han sprang in på toan och torkade av munnen. Dom tog på sig ytterkläderna och gick ut i den stekande solen. Olle öppnade jackan på en gång medans Jim tog av sig mössan. Tyvärr var det bara varmare i den blå bilen. 
På vägen dit såg dom något. Någon speciellt
Olle måste också att det för han stannade tvärt. Jim och Olle for fram och trötte i det som var framför dom. En svart figur med en stor svart filt sprang över vägen. Olle hoppade genast ut och sprang fram till figuren. Kanske han såg om det var en människa. När han kom tillbaka sa dom inget. Dom körde vidare men vände igen eftersom Olle tyckte dom kunde handla senare. 
Efter en stund bilåkning viskade personen:
Hej Jim. Det var på Han förstod. Så fort dom kommit ur bilen kramade Jim om Jill. 
Förlåt! Förlåt att jag sprang iväg. Snyftade han. Jill log. Hon började plötsligt berätta om kartan de dom trott varit Tant Elsa och Lobster Bob pratat om. Han förstod. Dom måste leta efter den. 
      
                                                              ???
JIM, JIM. Du måste komma. Skrek Jill. Jim kom fort. Trotts att han inte visste vad hon menade. Hon la ut en stor gammal karta som verkade gå över ön. Alla möjliga konstiga namn stod på den. Jill log stort och belåtet åt sitt fynd. 
Vad menar du? Frågade Jim oroligt. Jill drog åt sig kartan igen. Snart kom Olle också springande och satte sig på knä bredvid Jim. 
Men? Det där är ju min mormors mormors mors gammal karta som hon ärvt i flera år. Nästan 400 år. Tror ni verkligen att det är den? Frågade Olle tveksamt  han tittade på karta. Och stök med fingret över den. Han såg plötsligt såg Olle ledsen ut. Jim och Jill tittade på varandra. 
Ta den. Ni är detektiverna här. Log han. Ni förtjänar det. 
Det hade redan gått en vecka innan Jill och Jim hade kommit till Olle. 
Kan du köra oss hit? Sa Jill och pekade på ett stort berg. Jag har läst på lite när var hos Tant Elsa på sådant språk. Det här står ”Början på ett slut”. Det måste betyda att det är dit vi ska! Ropade Jill glatt. 
Jag kör er! Hoppa in i bilen! Ropade Olle. 



Tack för allt, Olle. Ropade Jill när dom kommit ut. 
Hej då! Ropade Jim. Dom började gå. Upp för berget. Berget var högt men dom var fast beslutna att komma upp. 
 På halva vägen hittade dom tre småpapegojor. 

Jill titta! Papegojor. Se vad söta. Ropade Jim och pekade på dom tre papegojorna. Plötligt flög alla ner och stirrade på syskonparet. 
Vi inte söta. Vi inte söta! Skrek den ena. 
Vi är mitt C.O! Ropade den andra. Strax efter det började dom bråka. Högt och tydligt. Det ekade högt. Då fig den tredje ner till Jill och tittade på henne. 
Jag Beda. Prat mössa, Clint. Den andra, Asta.  Asta och Clint jagade varandra att runt och runt i cirklar. Beda suckade. 
Vet ni var skatten är. Frågade Jim. Dom tre papegojorna var inte beredd på den frågan. 
Nja... Eller jo. Men vi inte säga. Sa Beda ledset. 
Det hemligt, hemligt Viskade Asta. 
Jill var säker att det här var fiasko. 
de5 
det är inte sant. Tro inte på dom. Viskade Jill till Jim. Men då började Clint skrika. 
Det sant! Det sant! Skrek han och ramlade ner i den torra leran och bankade med fjärdarna så allt flög åt alla håll. Jim böjde sig ner och tog upp den skrikande fågeln. Han tog armarna om den och kramade Clint löst. Alla blev tysta. Speciellt Clint. Efter en stund följde papegojorna efter dom med deras pratglada prat hack i häl. När dom snart var upp hörde dom något. Papegojorna skriade högt och flög åt varsitt håll. 
Jim Jill! Sa rösten mörkt. 
Jag har väntat på er! 



                                                     

Av: Tokiog
Nlv Bergnäset, 5B
Dela:

Skriv din fortsättning på Reef-äventyret!

Berättelsen om hur Jim och Jill hamnade på den mystiska ön The Reef är lika spännande som äventyren och människorna de möter på ön. Men berättelsen har bara börjat och den behöver nu en fortsättning. Hjälp oss skriva den, så kan du själv och dina klasskompisar få uppleva äventyren på plats. Vinsten i denna tävling är en resa för klassen (max 32 personer inkl målsmän/vuxna) till det karibiska piratäventyret på The Reef Hotel & Resort.

I vinsten ingår: Båtresa t/r Göteborg – Fredrikshamn utan bil, 1 natt i 4-bäddsrum inkl frukost samt entré till badet.

Boka