Långt, långt bortom horisonten ligger en ö som heter the Reef. Det är en tropisk ö där dygnet bara ha 4 timmar och det händer mycket märkliga saker. Det lömska revet som omger The Reef har lett till hundratals skeppsbrott och nästan ingen har lyckats att ta sig ända fram till ön på egen hand förutom syskonen paret Jim och Jill. Under dammråttorna och flyttkartongerna hittade de en karta på gammel fasters vind. Med den mystiska kartans hjälp lyckades de på något obeskrivligt sätta ta sig förbi det livsfarliga revet och väl framme på ön ville tant Elsa absolut inte att Jim och Jill skulle prata med Lobster Bob på restaurangen. Jim och Jill förstod inte varför eftersom de tyckte att Lobster Bob verkade vara en trevlig prick. 

En natt när fullmånen lyste klart, väcktes syskonen av röstar precis utanför kojan där de låg och sov. Jim och Jill låg knäpptysta och lyssnade på en hes röst som lät nästan som en viskning. 
-Det är ju galet att tro att den gamla sagan är sann. Du menar att piratkapten Bamboo Jack verkligen skulle gömt sin fantastiska skatt upp i bergen och att det finns en karta som visar exakt var den ligger? 
- En kvinnligröst som lät som tant Elsa svarade att du vet lika väl som jag att det är sant. Här hittar man guldmynt var och varannan dag och kalla nätter sjunger vinden en text om Bamboo Jack och alla hans erövringar. Det där var ju för över 300 år sedan. Ja visst, fortsätta kvinnan. Men på den här ön står tiden still och kartan är äkta, jag har själv sett den med egna ögon. Det blev tyst en stund. 
– Om det är som du säger kan vi inte låta dem behålla kartan, det finns bara en sak att göra svarade mannen med den hesa rösten. Vi får vänta till gryningen, det är för mycket som rör sig i skuggorna om natten. 
Jill och Jim låg stilla bredvid varandra och hörde hur de båda personerna försvann bort mot stranden. De undrade om den hesa rösten kunde tillhöra Bamboo Jack? De visste ju att han var för gammal för att leva men det hände så mycket mystiska saker här på ön så det var inte omöjligt. Efter en stund viskade Jill till Jim att de skulle smyga närmare för att se vad som händer. De smög upp bakom ett träd och precis då råkade Jill trampa på en kvist. Det ekade över hela ön, men det värsta var att Elsa och Bamboo Jack hörde det. De vände sig om och såg på Jim och Jill. Jim sprang iväg, men Jill blev fångad. 2 timmar senare blev även Jim fångad av Elsa. 
- Nej skrek Jim, där de satt i gropen bredvid varandra. 
Jill kom på en sak när de satt där i gropen, de kunde ju ropa på Lobster Bob. Det gjorde de och då kom han springandes och hittade Jim och Jill. 
– Kan du hjälpa oss att komma upp härifrån, frågade Jill.
- Så klart! men vem har satt er här, frågade Lobster Bob? 
- Det var tant Elsa, svarade Jill. Jag trodde att hon var snäll. Hon ville inte att vi skulle prata med dig. Jag tror att hon gör så för att hon inte vill att vi ska veta om skatten.
Lobster Bob befriade dem och när tant Elsa kom tillbaka så var de borta. Elsa såg något på botten av gropen. Det var en karta till skatten som de alla vill ha. Hon tog kartan och gick till sitt hus och satte sig ner vid köksbordet och såg att det fanns ett kryss på ett berg. Jill och Jim började gå hemåt, men på vägen hem så lät det som om någon pratade. De gick närmare ljudet och då kramade Jim Jills hand så hårt att det gjorde ont.
- Aj, sa Jill.
- Förlåt sa Jim. 
- Du får ju hålla min hand om du vill, men inte så hårt.
Jim lossade lite på greppet om Jills hand och de gick sakta fram genom skogen. De gömde sig bakom en sten och de såg tre papegojor. 
- Undrar vad de pratar om, sa Jim. 
- Jag vet inte, men det låter som om de pratar om en skatt. 
Jim och Jill gick fram till dem och frågade vad de pratade om och de pratade mycket riktigt om en skatt. Papegojorna hette Asta, Beda och Clint.
- Vadå för en karta, vart finns det en skatt, kan vi hjälpa er? undrade Jim och Jill.
Det visste papegojorna inte, men då sa Jill och Jim att de nog visste var kartan fanns.
- Vi vill hjälpa er hitta skatten, sa papegojorna.
- Det får ni, men det går inte och lita på tant Elsa. Hon verkar snäll, men hon har nog bara varit det för att få veta var kartan finns. Kartan finns i vår koja under min huvudkudde, svarade Jill. 

De gick dit och kollade, men den låg inte där. Jill förstod ingenting, den var ju där nyss. Hon hade hittat den på farmors vind och lagt den under sin kudde. Då kom hon på att hon blivit rädd för att någon skulle hitta den, så hon hade stoppat den i sin bakficka. Jill måste ha tappat den när de var fångade i gropen. De bestämde sig för att gå till Elsas hus och leta. De knackade på, men ingen öppnade. Till slut så gick de in, men alla tyckte att det var otrevligt att gå in i någon annans hus utan att fråga om lov. Men Elsa hade ju tagit något som var deras, så därför gick de in. Där låg den, mitt på köksbordet och precis när Jill skulle ta den så hör de steg från bron och då sprang de och gömde sig. Å nej, de glömde att ta kartan från bordet, så den låg kvar där. Det var Elsa som kom. Undra vad hon ska göra, tänkte Jim. Hon tar kartan och går, så de följde efter henne. Elsa går mot skogen och mot bergen. 
- Vad ska hon göra nu, säger Jim. 
- Jag vet inte, men vi går efter henne, säger Jill.
Elsa gick upp för berg och ner från berg, men till slut så stannade hon. Hon vände sig om för att kolla att ingen var där. Så skrek hon högt att hon hittat skatten. Jim kollade med stora ögon på Jill.
- Hon har hittat skatten, sa Jim. Vad ska vi göra? 
Plötsligt så hörde de ett ljud. Det var papegojorna som började flyga och kraxa runt tant Elsa. Hon blev så rädd för att de skulle skada henne, så hon sprang därifrån utan skatten. Papegojorna kom med skatten till Jim och Jill.
- Öppna den, sa en av papegojorna.
De öppna den sakta och där i var det ett vitt papper. De lyfte upp den, men det stod inte något på den. De blev besvikna på att det inte var något på pappret. De gick ändå hem med skattkistan för att undersöka den bättre. De satte sig på sängen och kollade i kistan direkt när de kom hem. 
- Jill jag är törstig. Kan du gå och hämta lite vatten åt mig så väntar jag på dig, sa Jim? 
Jill kommer tillbaks med ett glas vatten och båda sätter sig på sängen och kollar i kistan. Jim höll på med pappret när det helt plötsligt hörde ett ljud utanför trädkojan. Jill ryckte till och välte ut glaset med vatten över pappret. På pappret började en karta träda fram. Det var en karta över tant Ellas hus med ett kryss på. 

Det var kväll nu och de hade gjort upp en plan. De var på väg till tant Elsas hus och klockan var runt halv elva på kvällen. Då brukar Elsa sova och när hon sover, så sover hon djupt. De tar sig fram till tant Elsas fönster och där var det kolsvart och inga tecken på att någon är vaken. De smyger in och söker efter kryssets plats. Jim upptäcker två skrapavtryck på golvet i köket och uppe i taket ovanför hittar de en liten pinne som sitter fast.
- Kan du nå den Jim, undrar Jill.  
- Jag kan försöka, svarar Jim.
Efter lite bök lyckas Jim dra i pinnen och en stege kommer ner från taket och landar precis där märkena på golvet finns. De går upp för stegen och där uppe på vinden hittar de en jättestor skattkista. Tänk att tant Elsa inte vet om det här stället. Det här måste vara Bamboo Jacks skatt. Försiktigt öppnar de kistan och i den ligger det jättemycket godis, säkert för minst 5000 kr. Det fanns bl.a. colanappar, Snickers, Nogger, sura S, popcorn, chips och läsk. De skulle inte kunna bära hem allt gott i kistan själva, men de hittade några örngott som de kunde använda som påsar för att fylla över godiset i och då kunde de bära påsarna över sina axlar. När de plockat upp allt ur kistan så låg det två biljetter till ett badland i botten. De hjälptes åt att bära hem skatten och nu satt de på sina sängar och mumsade på godiset och drack läsk. De var mest glada över biljetterna till badlandet. De hade länge försökt övertala sina föräldrar att få åka dit och nu kunde det verkligen ske. 

Plötsligt knackade det på dörren och när de nervösa öppnade stod tant Elsa, Lobster Bob, Bamboo Jack, Asta, Beda och Clint där. 
- Tack för att ni hittade skatten, sa Elsa. Vi har lurat er båda två skrek de i mun på varandra och skrattade gott. Vad duktiga ni var som hittade skatten. Jack låtsades att vi var dumma och vill ha skatten, men i själva verket är det vi som har gjort skatten till er. Vi tyckte att ni var värda det. Jim och Jill bara gapade. 
- Tack, men Bamboo Jack är inte du 300 år gammal och ett spöke? 
- Nej, jag är inte 300 år. Jag är bara 62 år. Hahaha, vi ville ju skrämma er lite också. Vad skulle en pirathistoria vara utan ett spöke.
- Kom in allihop, sa Jim.
Nu satt alla på golvet runt kistan. Plötsligt stod mamma och pappa också där i rummet. När Jim och Jill såg dem sprang de fram och kramade om dem hårt och länge. Men hur i alla sina dagar hade de hittat dit, tänkte de båda?
- Bamboo Jack hade kontaktat dem och berättat att det var enkelt att ta en båt ut till ön och gå iland om man anlade båten på andra sidan av ön, sa mamma. Sen vet ju vi att ni älskar att bygga trädkojor, så det var inte svårt att förstå var vi skulle leta efter er. Mamma och pappa tittade på varandra och flinade.
- Jag måste säga att den här kojan är nog den snyggaste ni någonsin har byggt, sa pappa. 
- Tack sa de i mun på varandra.
Bamboo Jack och de andra sa adjö och lämnade Jim och Jill själva med sina föräldrar efter att de fått ett löfte om att barnen skulle borsta sina tänder ordentligt efter allt godisätande. Föräldrarna ville gärna se sig om på ön och få en chans att bada vid stranden. Det ville Jim och Jill också. De lekte och badade resten av dagen och när skymningen började fall över ön drog de sig tillbaka till kojan och alla sov gott hela natten. På morgonen tog de båten till badlandet och där åkte de rutschkanor och busade hela dagen. Jim och Jill var så lyckliga.

Slut