The reef

 




Jim och Jill undrade vem mannen med den hesa rösten var. Kunde det vara Lobster Bob? Eller någon annan som bodde på ön? Ingen av dom visste.

— Skynda dig Jim. Nu måste vi ge oss iväg.

— Men det är ju natt, vi hörde ju vad dom sa utanför, försökte Jim.

— Du måste i alla fall gå och skära av papper från ett träd i träddungen, jag har en plan, berättade Jill.

—  Okej, svarade Jim

— Var försiktig bara.

— Vadå?

— Om någon ser dig så säg att du bara skulle gå ut och kissa. 





Jim smög ut och gick en bit ifrån kojan. Precis innan han kom fram till träddungen mötte han Elsa.

— Hej Elsa!

— Hej Jim! Vad gör du här? frågade Elsa.

— Jag ska bara kissa, berättade Jim.

— Var har ni lagt kartan? undrade Elsa

— Den har vi lagt i tygpåsen som du sydde till oss.

— Okej, smart ställe, det märktes att hon inte tyckte det.

— Jag går nu, hej då.

— Hej då, sa hon lömskt.





Jim gick och skar papper och gick tillbaka till kojan. På vägen såg han en gul penna, mycket lik den som gammelfaster brukar sitta och skriva brev med. Den såg ut som  den var från 1500-talet och behöver säkert doppas i bläck. Jim tog med den till Jill så att hon också kunde kolla på den.




 10 meter ifrån kojan möter Jim Jill.

— Hej, jag har letat efter dig, Jim. Varför tog det så lång tid?

— Hej, jag mötte Elsa på vägen, det var därför det tog så lång tid, berättade Jim.

— Har du papperna? Undrade Jill.

— Ja, men förresten, jag sa till Elsa att vi hade lagt kartan i tygkassen, förklarade Jim.

— Snyggt, men vi får fixa en liknande karta som är falsk och lägga i.




Under natten fixade Jill en kopia och Jim samlade mat som låg nära kojan. Det började bli gryning och Elsa kom och sa godmorgon och tog tygkassen snabbt innan någon såg. Elsa visste dock  inte om att syskonen hade bytt karta. Syskonen började sin vandring upp för bergen. 




På vägen möter syskonen ett väldigt stort djur. Djuret hade stora tänder, ganska små öron och liknade en hamster eller ett marsvin. Båda två blev förvånade när dom såg den.

-- Vad är det där? Undrade Jim.

Innan Jill hann svara sa djuret:

-- Hej! Jag är kapybaran Kappy.

-- Hej Kappy! Vad får dig att gå runt här på berget? Svarade Jill.

-- Jo det är så här att jag är utnämnd av Bamboo Jack att hjälpa dom lyckliga som hittat kartan till skatten, förklarade Kappy.

-- Och när jag har gjort det kommer jag att få vingar så jag kan flyga, fortsatte Kappy.

-- Vad bra, då får vi hoppas att du hittar dom som ska ha skatten, tyckte Jim.

-- Men Jim! Vi har ju kartan till en skatt som ska finnas på ön, skrek nästan Jill.

-- Ja? Sa Jim.

--  Det kanske är skatten som vi har en karta till! Sa Jill och den här gången skrek hon.

-- Jaha, men följ mig då, sa Kappy lugnt.





Trion gick i flera timmar. Genom regnskog, savann och träddungar. Till slut kom trion fram till en savann.

-- Det ska ju vara här, försökte Jill.

-- Men det är det ju, förklarade Kappy.

Kappy vände sig om, syskonen också. Där hängde bara en massa lianer, syskonen såg besvikna ut. Kappy gick fram till lianerna och syskon följde med.

-- Kan ni dra undan lianerna? Frågade Kappy.

Jim och Jill drog undan lianerna och  bakom fanns inget som man någonsin kan drömma om. Bakom lianerna var nämligen en blå lagun med ett vackert vattenfall. I lagunen låg guldmynt av alla slag på botten.






Vad hände med Elsa och den hesa rösten? Blev dom uppätna av ett sjöodjur? Eller letar dom fortfarande efter skatten? Ingen vet.