-Skynda dig Jim. Nu måste vi…hitta piratkaptenen bamboo jacks skatt! 
Dom får inte ta kartan ifrån oss, tänkte Jill. 
Det ända vi behöver göra är att försöka smyga förbi tant Elsa och hitta dom där bergen, tänkte Jill. 
Men, god natt igen då, sa Jim. 
Du kan ju inte sova nu, vi måste ju hitta skatten, sa Jill ivrigt. 
Det är säkert inte sant, sa Jim. 
Vi åkte båt till en ö ingen har kunnat komma till innan, då är det ju typ som att dom vill att vi ska hitta skatten, sa Jill. 
Men det är mitt i natten, sa Jim. 
Nej, nu är det morgon, vi behöver sticka innan tant Elsa vaknar, sa Jill. 
Vi började med att rulla ihop kartan och satte den i Jims ena strumpa och sen i Jims ryggsäck. 
Men nu har jag ju bara en strumpa att ha på mig, sa Jim förvirrat. 
Jaja det är ju ändå så varmt här, sa Jill. 
Vi började långsamt och försiktigt gå ut ur kojan. 
När vi hade kommit ut så smög vi förbi Lobster bobs strandbar. 
Det kändes nästan som om någon stirrade på oss, tänkte Jill. 
Hej, sa en bekant röst bakom oss. 
Det var tant Elsa! 
Vi vände oss om nästan samtidigt. 
Hej, sa Jill. 
God morgon, sa Jim. 
Vad gör ni uppe, frågade tant Elsa. 
Vi tänkte ta ett morgon dopp i havet, svarade Jill snabbt. 
Jaha, jag följer med, sa tant Elsa. 
Visst, sa Jim och kollade snabbt på Jill. 
Gå i förväg ni, jag går och hämtar lite frukost så kan vi äta på stranden, sa tant Elsa vänligt. 
Tant Elsa vände och gick emot sitt strandhus. 
Elsa stannade vid strandbaren och lutade sig över disken. 
Psst, Bob, viskade Elsa. 
Det kom upp en lång gubbe under ifrån disken på hans bar. 
Vad är det nu då Elsa, sa Lobster Bob. 
Dom där ungarna har kartan i sin väska och jag vet inte hur jag ska få tag i den, Sa tant Elsa stressat. 
Ta det lugnt jag vet nog hur vi ska få tag på den, sa Lobster bob lite mindre stressat. 
Efter en liten stund hade Jill och Jim kommit fram till stranden och valt ut den bästa platsen på hela sandstranden. 
Nu har vi tagit med all frukost ni kan tänka er, sa Tant Elsa och gick med en picknick korg i ena handen och filt i andra handen. 
Vi?, frågade Jill. 
Ja, Bob ville också följa med och äta frukost med er, svarade tant Elsa. 
Vi satte oss på den fina röda filten Elsa tog med. 
Vi tänkte att Bob var Elsas man. 
Jag kan visa er strandbaren sen, sa Bob. 
Javisst, sa vi båda samtidigt. 
Säg till när ni vill gå dit, sa Lobster bob. 
Det gick en stund och vi åt smörgåsar med prickig korv och lever pastej på, men inte på samma macka förstås. 
Vi skulle kunna gå till strandbaren nu, sa Jim. 
Vad bra, sa bob, vi går nu fortsatte han. 
Vi gick tillbaka till strandbaren i strosande takt för att bob skulle hänga med. 
När vi kom fram så hängde vi av oss våra väskor på hans lilla krok vid baren. 
Han sa till oss att kika runt lite medans han skulle göra rent diskhon.  
Vi gick in genom en dörr som ledde till ett kök det är säkert matsalen som köket hör ihop med. 
När vi kom tillbaka ut i baren såg vi att bob hade händerna nere i Jills ryggsäck. 
Vad gör du?, skrek Jill. 
Va, kom ni?, sa bob frågande. 
Jill och Jim sprang dit och drog åt sig sina ryggsäckar. 
Dom kollade så att allt var kvar, han hade tydligen inte hunnit med att kolla i Jims ryggsäck som tur var efter som kartan var kvar i strumpan där vi hade lagt den. 
Vi sprang emot skogen där bergen också var. 
Hej, vart ska ni?, sa tant Elsa förvirrat. 
Hejdå, skrek vi samtidig som om vi hade övat in de. 
Bakom oss haltade bob efter. 
När vi hade sprungit in bland palmer och exotiska buskar hade vi kommit långt före bob och Elsa om dom ens sprang fortfarande. 
Vi gick över berg och kullar. 
Efter några timmar hörde vi en röst som vi tyckte att någon sa ”vänta” så vi stannade uppe på ett berg då vi såg bob på det andra berget. 
Hörni vänta, ropade bob. 
Spring Jim, skrek Jill stressat. 
Vi kan inte lite på honom, han vill bara åt kartan och hitta skatten före oss, sa Jill oroligt. 
Men han vill något ju, sa Jim och vände sig om och tittade på bob. 
Han är inte kvar, sa Jim plötsligt. 
Haha, jätte roligt, sa Jill och himlade med ögonen. 
Nej men seriöst, han är inte där, sa Jim oroligt. 
Nu kollade både Jill och Jim på de tomma bergen där bob inte syntes till. 
Jag sa vänta, sa en riktigt arg röst. 
Vi kollade neråt ifrån där vi hörde rösten, där såg vi bob klättrande uppför berget vi stod på. 
Vad är det du vill, frågade Jill. 
Ja, vad är det du vill, sa Jim som om han också skulle låta cool. 
Han svarade inte, det var nog för ansträngande att prata medans man klättrade uppför ett högt berg. 
Hallå gamling svara då, sa Jill otåligt. 
Ja, svara då gubbe, sa Jim härmande igen. 
Jill himlade med ögonen, och skämdes över att sin bror skulle förstöra ett coolt ögonblick. 
Jag vill ha kartan, sa Lobster bob flåsande. 
Den får du inte, sa Jill och satte armarna i kors. 
Men jag behöver den, sa bob som om han var på väg att få den. 
Äh, glöm det, vill du hitta skatten eller, frågade Jill. 
Äh, ja det är väll klart, sa bob som om det inte var självklart. 
Vi började ta ett par steg bakåt. 
Nu finns det bara en sak att göra, döda honom, viskade Jim i Jills öra. 
Hm, mumlade Jill. 
Jill gick fram till den slitna gamla gubben som fortfarande inte kommit över kanten på berget. 
Du har två sekunder på dig att säga vad du vill göra med skatten, sa Jill. 
Jag vill bli rik och komma bort från den här hemska gamla slitna ön, sa bob surt. 
Va, så du är bara sur för att du inte kan ta dig här ifrån, sa, Jill frågande. 
Nej, jag har inte varit sur, sa bob ännu surare. 
Okej, sa Jill och himlade med ögonen. 
Jill sträckte fram sin hand och drog upp den gamla gubben. 
Jag vet hur man läser kartan, sa bob och sträckte fram handen för att ta emot kartan. 
Jim sträckte fram kartan till Lobster Bob som tog emot den. 
Bob gick några steg bakåt. 
Bye bye, loser, sa bob och hoppade ner för stupet på berget. 
 När vi kollade ner efter honom såg vi tant Elsa med en stor uppblåsbar tjock matta  
Där bob nu landade mjukt och försiktigt. 
Haha, ses, aldrig, ropade tant Elsa och bob skrattande. 
Nej!, skrek Jill. 
Vi som var så nära, varför gav du han kartan, frågade Jill sorgset. 
Det gjorde jag inte, svarade Jim. 
Va?, sa Jill förvirrat. 
Ja, jag har ju kartan här, sa Jim glatt och visade den riktiga kartan för sin syster. 
Syskonen gick nu i rask takt för hitta den där skatten. 
Men vart var den där skatten egentligen? 
Det var en av många saker som dom inte visste. 
Vart är vi på väg, frågade Jim. 
Jag vet faktiskt inte, svarade Jill. 
Vi gick in i den fina exotiska skogen. 
Vi går ju bara runt och runt utan att hitta något, sa Jim uttråkat. 
 Men vi ska hitta den där dumma skatten, sa Jill irriterat. 
Det gick ett tag innan Jim också fick slut på tålamod. 
Ahh, den där dumma skatten finns säkert inte ens, sa Jim otåligt. 
Men vi måste hitta den, sa Jill bestämt. 
Dom gick, och gick och när dom var alldeles svimfärdiga så gick dom lite till. 
Det stannade uppe på en kulle vid ett stort hus. 
De knackade försiktigt på. 
Det tog en stund innan en tant öppnade dörren. 
Vad, sa den sura tanten bakom dörren. 
Hej jag heter Jill, sa Jill och räckte fram sin hand. 
Och jag heter Jim, sa Jim glatt. 
Tror du att jag ska ta i din smutsiga hand, sa tanten frågande. 
Det kom fram en yngre tjej bakom tanten som vi tror var 17 år. 
Hej vill ni komma in, frågade tjejen. 
Dom gick in i det stora huset uppe på den stora kullen. 
Jag heter förresten Saga, sa tjejen. 
Säg inte vad du heter, vi vet ju vad dom vill, sa tanten snabbt. 
Det är nog lugnt, sa Saga lugnt. 
Vi satt och pratade i deras vardagsrum i flera timmar dom erbjöds sig att vi fick stanna några dagar. 
Och det gjorde vi.