få tag i skatten innan de hittar den.Jill såg osäker ut, men pratade självsäkert. Solen hade gått upp och de två barnen var redan på fötterna. Jill misstänkte att det var Tant Elsa och Lobster Bob som hade pratat igår kväll, hon var nästan helt säker. Men hon kunde inte anklaga de just nu, de måste ju ha bevis! 
De gick igenom land och hav, gegga och sjögräs. Bara för att följa kartan och komma till rätt destination. Och äntligen var de där. Framför den gigantiska pyramiden i Egypten. 

-Wow, Jims ögon glittrade av glädje. Han var mållös. 
De gick fram till pyramiden och såg att det stod något inristat vid öppningen. Det var svårt att läsa, nästan helt omöjligt. Men kanske, om man ansträngde sig lite. Jill kollade riktigt nära, det var ett annorlunda språk som hon inte förstod. 
-Hur ska vi kunna läsa det här? Det är ju omöjligt!  Sa Jim fundersamt. Jill funderade. 
-Ja, jag vet! Jill hade fått en idé. Bokstäverna var inte alls på ett annorlunda språk, någon hade skrivit de baklänges! När de hade suttit där och svettats en stund för att lösa ordet var de äntligen klara. 
-Ute vid det blå kommer någon där stå, med skatten i handen kommer han stolt gå. Jill läste om meddelandet flera gånger för att förstå. Men hon kunde inte komma på. De gick in i pyramiden istället för att se vad som fanns i den. Ett hologram står plötsligt framför dem. 
-Ni måste gå genom skogen, över havet och sedan upp till bergen. Där kommer ni finna det ni söker, lycka till! berättade hologram kvinnan.
Jim tittade på Jill. Det var bara att börja! De hittade en annan karta inne i 
pyramiden och följde den.

 Efter att de upplevt allt som hologrammet sagt var de på ett berg likadant som på kartan. På berget där de stod, och på kartan var det ett ”X”, och de båda visste vart de var. Vid skatten! De började gräva med händerna. När de hunnit halvvägs orkade de inte mer, skatten verkade inte finnas kvar!? Någon hade hunnit före! De ställde sig upp och lite längre bort såg de två människor gå. De var påväg någonstans. Jim och Jill sprang för att hinna ifatt dem. När Jim och Jill var riktigt nära gömde de sig i en buske för att höra vad människorna sa. 
-Det är bäst så här, sa en hes röst. 
-Det är den HESA rösten som pratade utanför kojan den där kvällen,! vViskade Jill till Jim. 
-Men barnen, vad ska vi göra med dem, sa den andra människan. 
-Det är tant Elsa! Viskade Jill till Jim. Jill både såg och hörde att det var hon. Jim sa inte ett ord, förrän han ställde sig upp och skrek: 
-Hit med skatten, Lobster Bob och Tant Elsa! Vi trodde ni var snälla men ni är bara dammråttor! 
Jill såg helt förbluffad ut! Sa verkligen Jim det där? Tant Elsa och Lobster Bob vände sig om. Och började springa. Helt plötsligt ramlade de i ett stort hål som såg ut som en fälla. En apa blinkade snabbt med ena ögat och berättade för Jim och Jill att ta skatten och ge den till mannen vid det blå. De förstod att de skulle till havet så de gick dit, men vem var mannen vid det blå? 

Nere vid havet mötte de en man som hette Bamboo Jack. De räckte honom skatten och sakta gick han iväg. Och där stod Bamboo Jack över vattnet, genomskinlig, nästan som en skugga med ett ödmjukt leende på munnen. Och vinkade ”hejdå” till de två modiga barnen, Jim och Jill. Sakta smälte han in i gryningen och allt började kännas som som en dröm. Jills hjärta slog några extra slag. De hade inte skatten, men detta var något de sent kommer glömma.