Äventyret

På The Reef, en liten otillgänglig ö, någonstans i västra Karibien, händer det märkliga ting. Och så har det varit i hundratals år. Ja, kanske betydligt längre än så. Några hävdar att det är revet som omger ön som är orsaken till allt. Andra menar att det snarare är öns höga berg som är grunden till legenden. Sanningen är nog snarare att de samverkade. Revets lömska klippor och koraller har genom att orsaka hundratals skeppsbrott befolkat ön med en brokig skara människor från hela världen. Men utan bergets skydd, djungelns rika förråd av frukt och flodens sötvatten hade ingen av dem klarat sig särskilt länge på den tropiska ön.

Än idag viskas det om hemliga grottor och skattgömmor från en svunnen civilisation däruppe, långt bortom förföriska rytmer, härliga stränder och lyxiga strandhotell. Enligt legenden är det dock ön själv som bestämmer vem den vill visa sina hemligheter för. Att det krävs både mod, äventyrslystnad och ett öppet sinne för att få ta del av dess visdom…

Syskonen Jill och Jim har just kommit till den karibiska ön. De hittade hit genom att följa den mystiska gamla karta de funnit på vinden hos sin lite märkliga gammelfaster. Enligt kartan och de kryptiska anteckningarna skulle den som följde kartan bli rikligt belönad. Men texten, symbolerna och ledtrådarna talade också om att man måste lära känna ön och dess invånare. För det krävdes både tid, tålamod och mod. Det stod också att ledtrådarna finns hos djuren i djungeln, fiskarna ute på revet och människorna i byn.

Den äventyrslystna Jill hoppades förstås att det handlade om en gammal sjörövarskatt fylld av guld och ädla stenar. Jim, som var både yngre och lite mer praktiskt lagd, tyckte det räckte gott om det fanns kul grejer att leka med och något gott att äta. Dessutom var ju själva äventyret och upptäckandet det viktigaste – det tyckte de egentligen båda två.

Det första syskonen måste göra, enligt instruktionerna på kartan, var att bekanta sig med öns invånare. Jim hade nästan omedelbart fattat tycke för en ovanligt sällskaplig papegoja, medan Jills första bekantskap var en vänlig gammal tant som lät dem bo i en liten koja bakom en populär restaurang. Men det var något lite märkligt med Elsa, som tanten hette. Varför var hon egentligen så angelägen om att de inte skulle tala med Lobster Bob borta på strandbaren? Han verkade ju vara en så trevlig prick…

Dessutom hade hon strängt förbjudet dem både att simma ut till revet och ge sig upp i bergen. Hennes prat om pirater som spökade och om farliga hajar lät mest som gamla sagor, men man kunde ju aldrig veta säkert. Dessutom trivdes de rätt bra med att om kvällarna sitta i hennes bibliotek och höra hennes berättelser, medan de tropiska åskvädren rullade förbi utanför. Men öns mysterier lockade ändå, den där pratsamme sjömannen i baren hade sagt att nästa ledtråd fanns just uppe i bergen ovanför den svårklättrade Devils´Wall…